Nästan ingen som läser bloggen nu, därför tänkte jag bli lite personligare och skriva ut känslor och sånt här nu också. Har inte gjort det innan, men behöver det nu.

Men när natten kommer, då går det inte att skingra tankarna, de finns där hela tiden.

På dig, på oss, på allt.

Det var mitt fel, det vet jag.

Men mina val var inte menade att sluta såhär.

Sista gången, var det inte mitt val längre, jag ville se vad du valde, innan jag bestämde mig.

Men känslan jag fick när jag läste, Var en känsla jag inte var van vid.

Jag tappade kontrollen, det jag skrev, var inte det jag borde skrivit.

Det var inte det jag menade, men jag var sur.

På vad vet jag inte antagligen mig själv. Situationen jag skapat.

Jag ville inte såra någon, men lyckades såra alla istället.

Hur jag nu ska göra det vet jag inte.

Jag försökte glömma dig, inte ta kontakt.

Ändå följer jag bloggen, ändå är du där i tankarna var minut.

Vi var speciella, vi hade det lilla extra.

Ditt leende som alltid fick en att må så bra.

Hela du va unik, lite bättre än alla andra.

Men jag tror inte att det bara var det sista som gjorde att vi släppte taget.

Så starka som vi var innan, inget hade kunnat ta i sönder det.

Det blev lite i taget, vi berättade inte för varandra hur vi verkligen kände , inte innan det var försent.

Kanske inte ens då.

Ibland när jag kollar på bilder undrar jag vem du har blivit, har du hunnit ändras på de få dagarna?

Sen när jag tittar närmare, ser jag min lilla tjej igen.

Du kommer alltid att vara speciell för mig, för du är den enda jag någonsin släppt in riktigt nära.

Jag älskar och saknar dig.

Och hur det än blir, kommer min dörr alltid att stå på glänt för dig.

Bara du orkar ta tag i den och öppna, så är du mer välkommen än någon annan.

Nu ska jag nanna, ska försöka uppdatera lite oftare här, och inte bara om deppiga tankar. haha.

PUSS!